-These days, CG. I bland känns det som om det är jag som är en filmstjärna i fel tillvaro och du som är en sansad och ambitiös student som kokar linser och går på föreläsningar.

-Men, Darling var inte så hård mot dig själv. Så sansad är du väl ändå inte?

-Det var ingen komplimang... Jag menar att det var en komplimang... eller den var inte till dig.... Äsch.

Vi glor på mörkret. Mörkret glor tillbaka. Jag tror att CG längtar ut till balkongen.

-These days, Darling.

-Det regnar bakom mina synnerver.

-Nej, det bara ser ut så. Egentligen droppar det bara lite från träden.

-Skönt.

(PAUS)

-These days, CG.

-I morgon kanske vi klarar att samtala i stället för att särtala.

-Om vi har tur...

Mörkret tröttnar och glider vidare mot intressantare fönster. CG sätter på en ny kanna te. Jag hänger tvätten.

-Welcome home, Darling! Har du blivit alldelest bortblåst?

-You wish!

-Och hjärnhalvan då?

-Det är det väl jag som borde fråga dig. Egentligen är ju min eventuella avsaknad av tankeorgan en konstruktion från din sida...

-...och vilken konstruktion sen! Men eftersom jag bara står för det du inte vågar säga till dig själv men definitivt borde höra faller den ändå tillbaka på dig, Darling.

-Nu får du nog ta det lite lugnt. Jag vill inte vara den som dödar stämningen, men när du svingar dig mellan metaskikten på det viset riskerar du faktiskt att de rasar ner över dig och då kommer du att ta mig med i fallet.

-Vi klarar oss alltid, Darling. Vi är av en ovanligt stryktålig sort. Jag tror att det ordnar sig.

-Ja. Och vi kan komma undan med ganska mycket eftersom vi vet när man ska fälla upp paraplyet för att det ska motverka tyngdaccelerationen på ett optimalt sätt.

-Right. Men gör inte det här för vetenskapligt. Du förstår väl att det kommer att få motsatt effekt då?

-Ja. Vi får helt enkelt lita på magkänslan.

-You're grasping it, Darling! Jag hör att du har besökt barnbiblioteket.

-Jag gör inte det här för att blåsa upp ditt ego ytterligare. Kom nu, vi får flytta ut på balkongen, för jag tror inte att det är tillräckligt högt i tak här. Ta med dig paraplyet.

-Got it! Lägg nästa skikt nu.

-Är det inte inkonsekvent att det är jag som gör det?

-Just do it!

-MEN EFTERSOM JAG ALDRIG HADE LYSSNAT PÅ DIG OM INTE DU FANNS SÅ STÅR VI ÄNDÅ PÅ DIN SVAJANDE GRUNDPLATTA!

-Det blåser ganska mycket här uppe.

-Ja. Man ser långt också.

-Fryser du?

-Nej.

-Försök hålla fast den känslan.

-Ska vi hoppa.

-Ja. Det är därför vi är här. Tror du att paraplyet håller för oss båda?

-Klart det gör. Alla paraplyer är byggda för två.

-Håll fast ordentligt.

-Det behöver du inte be mig om två gånger. Är du rädd?

-Ser jag ut att vara det?

-Nej, du ser ut att vara på plats.

-Jag räknar till tre.

ETT

TVÅ

(tre)

-Jesus, Darling. Vilken prestation. I'm so proud of you!

-Tack! Jag är ganska nöjd själv.

-Det borde du vara. Men jag måste tillstå att det är skönt att vara tillbaka på marken.

-Vad tråkig du är! Nästa gång tar vi ett lager till.

-Äntligen börjar du lossna, Darling. Räck mig cigarretuiet är du snäll.

-Till er tjänst.

-Tack. De är ovanligt fina i dag. Ta en!

- Jag tar två. Ska vi gå in?

-Efter er min sköna...

-Snälla, kan du inte sluta sucka, Darling?

-Jag suckar inte.

-Det är inte du som sitter och lyssnar.

-Håll klaffen. Du slipper mig över helgen i alla fall.

-Ojdå! Vad ska du göra? Mission för att hitta the lost hjärnhalva?

-Jag har en fullt fungerande hjärna, tack.

-Det är vad du tror. Den styva kulingen mellan öronen hade inte manifesterat sig i rastlösa avgrundssuckar om den hade varit på plats.

-Kallar du mig blåst?

-På sätt och vis, ja.

(PAUS)

-...det är inte lätt att ha en bångstyrig hjärna och ett banalt hjärta.

-Indeed, Darling. Indeed...

Nästan varenda dag den här veckan har jag fått vada in i lägenheten. När jag öppnar dörren rasar det ut brev i vackra krämfärgade kuvert som luktar svagt av exklusiv damparfym. de är inte adresserade till mig. de är till CG. Den massiva anhopningen av korrespondens tilltagit efter att jag stängt av min telefon. Något säger mig att kvantiteten är en direkt konsekvens av ensidig kommunikation. En dag kan jag inte längre hitta mina vantar bland alla bortglömda, oöppnade kuvert. Brevens eskalerande landhöjningar i hallen börjar bli ganska besvärande.

-CG, tycker du inte att det är dags att göra något åt alla de här breven nu?

-Relax, Darling. Hon tröttnar snart.

-Jag tror inte det. Kan du inte åtminstone flytta på dem? Jag kan inte hitta mina vantar.

-Sluta gnälla, Audrey. Du är bara avundsjuk.

-Jag heter inte Audrey och jag är inte alls avundsjuk. Vem vill ha en besatt förföljerska?

-Det är personer med den inställningen som blir besatta förföljerskor.

-Håll klaffen! Borde du inte börja öppna och läsa dem snart?

-Varför det? Jag vet ju ungefär vad som står i dem.

-I bland verkar du verkligen vara människofientlig.

På eftermiddagen cyklar jag ner till posten och öppnar en postbox i CGs namn. Jag väljer att ignorera kassörskans frågande blickar när hon läser personuppgifterna. Jag eftersänder alla breven till postboxen, men en svag doft av parfym dröjer sig kvar i hallen. Vantarna är fortfarande borta.

CG kommer inblåsandes framåt kvällen iförd en skrynklig, våt kavaj.

-Var är min post.

-I din postbox skulle jag tro.

-You're impossible, vet du det?

-Det är ditt fel i så fall.

-Varför har du blivit så snarstucken, Darling. Berätta!

-Finns inget att berätta. Här är nyckeln till postboxen, förresten.

-Den kan du behålla, Darling.

-Helvete, CG.

-Jaja Audrey, ge mig den då. Jag läser breven om du talar om varför du uppför dig som om dina strumpor var fulla av glasskärvor.

-Du kommer inte att läsa posten ändå. Förresten heter jag inte Audrey.

-I know, Audrey Darling...

(PAUS)

-Det blåser styv kuling mellan mina öron. Det är allt. Och jag kan inte hitta mina vantar.

-I see. Det förklarar saken.

-Du menar att du är nöjd med den förklaringen?

-I know you, Darling.

Det blåser styv kuling utanför fönstret också.

En telefon ringer. Jag sträcker ut handen och svarar halvsovandes. En försynt röst i andra änden ber att få tala med Mr Grant. Jag vet inte hur mycket klockan är och är för trött för att bli förbannad för att CG lämnar ut mitt telefonnummer. Jag går för att väcka CG, men när jag slår upp dörren till vardagsrummet möts jag inte som förväntat av synen av mitt nystädade vardagsrum och CG på soffan. I stället skådar jag ut över en slags filmstudio i storleksordningen domkyrka. En spotlight bländar mig så jag kan inte utröna några detaljer, men jag skymtar konturerna av enorma, ganska otidsenliga kameror och en ljusrigg. Det är människor överallt som verkar väldigt upptagna och jag orkar inte ens bli förvånad. Det finns bara en sak att göra. Jag tar i från tårna; "CG; TELEFON TILL DIG! DET ÄR EN LADY!" Genast börjar "Phonecall for Mr Grant" ropas över hela studion tills en mycket auktoritär röst uppger "CUT!".

-Mr Grant just went out, sweetie. You did great, but I still think we need another take.

Säger rösten. Jag vet inte om jag ska bli förbannad eller förvånad. Det enda jag kan tänka är att jag önskar att att någon ville skicka mig manuset någon gång.

-Do you need further instructions? Otherwise go out and come in again. And please make it snappy, we don't have all night, sweetie. And yeah, try to cry for Mr Grant a little louder this time. I don't know how you think he'll hear you otherwise...

Jag går tillbaka ut i sovrummet som nu är ersatt av en mörk bakomkulisserna-miljö, går ut i strålkastarljuset och ropar på CG. Den här gången blir Rösten tydligen nöjd, för den förkunnar att that's a wrap och att alla får a twenty minute break. Bra tänker jag och går för att hitta CG. Naturligtvis en fåfäng ambition. Ingen har sett till honom på säkert en timme. När jag har genomsökt varenda vrå av studion, särskilt soffhörnorna och pentryt, ursäktar jag mig till damen i luren och lägger på. Utmattningen slår ner på mig som en åskskur. Jag tänker att en liten tupplur inte kan skada, CG har säkert kommit tillbaka när jag vaknar och dessutom är klockan fyra på morgonen. Uppkrupen i en fåtölj som verkar tillhöra dekoren somnar jag omedelbart.

En telefon ringer långt borta och jag famlar efter den i mörkret. En dam i andra änden ber försynt om att få tala med Mr Grant. Jag svär för mig själv och rycker upp dörren till vardagsrummet. CG sover fridfullt i randig pyjamas.

-Helvete CG! Skaffa en egen telefon!

Han suckar och tar luren.

-Mr Grant Speaking...

-Hello Darling! How was your day?

-Mycket bra, tack. Och din?

-Exhausting. Jag råkade springa på Lady och ...Oh My God, you are wearing a moustache!

-Jag städar i dag. Det är min städmustasch.

-Cleaning-moustache alltså... Seriously, Darling. Jag tror att du håller på att förlora greppet.

-Det har du fasansfullt rätt i. Första tecknet på förfall var att jag började prata med döda filmstjärnor.

(PAUS)

-Okej, Darling. Den bjuder jag på.

-CG, allt är så tråkigt.

-Mmmmm

-Det regnar och jag måste skriva om arbetarlitteratur och det hjälper inte ens med gamla filmer för jag kan inte koncentrera mig.

-Mmmmm

-Och inte ens du orkar prata med mig.

-Mmmmm

-Och Grace Kelly står utanför ytterdörren och fryser.

(PAUS)

-Vad sade du Audrey.

-Jag heter inte Audrey.

-I know, Darling.

-Lyssnar du över huvud taget på vad jag säger?

-Jadå. Skriv lite på romanen i stället och sluta gnälla.

-Vad vet du om romaner?

-Darling... Till exempel rymde jag med ett resande teatersällskap i stället för att klaga. Mitt liv är en roman, vilket ger mig en bra mycket djupare kunskap i ämnet än dina fattiga akademiska poäng.

-Men jag jobbar ju på den hela tiden. det är bara så mycket hål och luckor överallt. Det saknas hela kapitel på somliga ställen.

-Du hittar dem nog vad det lider, Darling.

(PAUS)

-Syftar du på romanen eller livet?

-Vilket som, Darling. vilket som...

CG och jag flanerar gatan fram. Löven kletar sig fast mot våra kängor och cigarröken smälter ihop med de låga regnmolnen.

-Vart tar du vägen när du försvinner CG?

-Tröttnar du aldrig på att fråga det?

-Jag kan tänka mig att tröttna när du svarar.

-Vart tar DU vägen när du försvinner?

-Det är fegt att svara med en fråga.

-Det är fegare att inte svara alls.

(PAUS)

-Försvinner jag?

-Jämt, Darling. Du är inte precis ett under av beständighet.

-Jag tror tyvärr inte att jag vet själv...

-Just det! Vad får dig då att tro att jag vet?

-Du gör ju annars anspråk på att veta mer om mig än vad jag gör. Då kan man ju tänka sig att du har en vansinnigt djup självinsikt också. Men du kanske bara gillar att spela överlägsen.

-Så vi har vår näsvisa dag i dag.

-Varje dag!

(PAUS)

-Vi kanske kommer till samma plats.

-Kanske.

(PAUS)

-Mina skor läcker. Vad är det med vädret i den här gudsförgätna staden?

-Jag tycker inte att du ska gnälla på vädret när det i själva verket är fel på dina skor.

-Jag slutar gnälla om du slutar fråga.

-Vill du verkligen att jag ska sluta fråga?

-Självklart inte, Darling.

-Äsch. Vi går hem. Mina skor läcker faktiskt också.

När jag vaknar framemot lunchtid har jag sovit i nästan tolv timmar utan att störas av varesig drömmar eller kissnödighet. Jag hasar ut i köket. CG häller precis upp teet och gröten puttrar på spisen. Han verkar ha utvecklat sjätte sinne för när jag tänker vakna, komma hem, gå och lägga mig och bli hungrig. Jag blåser på teet. Regnet kastar sig med en nästan lycklig frimodighet mot rutan och det som i går var skört och vitt är i dag grått och halvupplöst.

-Har du sovit gott, Darling?

-Behöver du verkligen fråga det? Du verkar ju veta allt om mig...

-Just making conversation, Darling.

-Jaja, jag har sovit förfärligt gott.

-Det var bra det. Du var lite out of bounce i går.

-Jag var väl det.

-Tur att det regnar. Jag tror att du behöver en regning dag.

-Jag tror att du behöver spärras in.

-Any plans for today?

-Inte mer än vanligt. Har du några förslag?

-Du borde skriva om hur regnet sveper med sig den tunna hinnan mellan oss och verkligheten.

-Sluta, du skrämmer mig.

-It's true, Darling. Take a look!

-Va!? Var?

-Over there! Bakom kemicentrum.

Vi stirrar ut genom fönstret. Regnets smattrande dränker alla ansatser till tankar. Mattan dras undan under våra fötter och plötsligt är vi Fred och Holly.

-Gosh baby! Du hade rätt!

-Of course! The truth about a rainy day är inget de vill ska komma ut egentligen, men efter trettio år i branschen börjar man lista ut ett och annat...

Gröten får vara. Vi strosar ut och tänder varsin cigarr. Scenografen har gjort ett fantastiskt jobb i dag och vi behöver inte vara on the set förrän i morgon bitti. Vi spenderar resten av dagen bakom kulisserna.

Det har blivit kallare. Jag och CG har burit in soffan från balkongen och givit bort den till välgörande ändamål. Balkongen har blivit en scen på vilken kvarterets skator spexar med min vissnande dahliaplanta. Snart kommer frosten att ha besegrat den fullständigt. Vi betraktar skatorna. Den vita himlen får det att se ut som om grannhuset bara är ritat på ett alldeles blankt papper. Verkligheten har aldrig varit skörare och påtagligare och jag och CG lever i fredlig samexistens.

-Har du tänkt på att det bara är när vi accepterar varandra utan förbehåll som vi inte har något att prata om? Har vi lyckats bygga ett skydd mot verklighetsstormen eller har det faktiskt klarnat upp?

-Det kanske bara är så att vi råkar befinna oss i orkanens mitt. Sträck ut handen så känner du stormen.

-Inte i dag. Det kan vara skönt att få njuta av lugnet i bland. Även om det bara är en chimär.

-Sant.

(PAUS)

-Eller så har vi stått så länge i blåsten att vi inte känner den längre. Tänk om vi har vant oss?

-Tänk inte på det, Darling. Det kan alltid blåsa hårdare. Antingen rasar lämuren, eller också vände vinden så att regnet börjar piska i ansiktet. Då lär vi bli varse.

På kvällen börjar det blåsa och skatorna försvinner från balkongen. Jag vet att naturalisterna hade fel. Vi saknar instrument för att mäta styrkan i verklighetsstormarna. Vi kan inte utfärda några prognoser och varningar. Vi kan bara klä på oss ordentligt och härda ut.

CG skruvar upp elementen. Det är förfärligt, fasansfullt kallt.