CG, du kan komma hem nu jag har köpt plåster och mjölk och dammsugat och tvättat lakan och allt annat man ska göra för att det ska bli trevligt. Fast alla blommor har dött och det är djupt tveksamt om ens hembakat bröd kan kompensera för detta. Förresten är jag djupt tveksam. Om du inte kommer hit snart glömmer jag vilka cigarrer du brukar röka och hur många sockerbitar du har i kaffet och börjar röka cigaretter i stället. Förresten, jag har redan glömt det och har inget att hota med längre.

härunder ett helvete

Audrey

CG,

Man glömmer så fruktansvärt mycket. Dofter och hur vissa golv var att sätta fötterna på när man steg upp på morgonenoch röster och vilka ord de tyckte om att använda och varför man började prata med dem första gången och huvudvärker och magkänslor och de blir sår och skorpor och ärr som bleknar men efterlämnar extratjock hud så att det inte kan bli några nya sår där, men man har glömt varför. Och det lättaste att glömma är att alla är mer glömt än minnen.

Vem ska rädda oss från det? Jag har hört att film är ett mycket skört material och vart tar du vägen när det blir till damm? Vart ska vi ta vägen, CG?

Audrey

CG,

det är den enda tiden på året jag finner någorlunda uthärdlig där jag bor. Eller: Det är den tid på året jag finner helt omistlig där jag bor. Det luktar murket, det är kallt på morgnarna, staden pulserar av studenter som målmedvetet myllrar mellan föreläsningar och seminarier med halsdukar krampaktigt lindade om sina halsar. Jag myllrar med, men kan inte skaka av mig känslan av att jag missar någonting. Jag borde vara någon annan stans. Jag borde springa, lyfta, men vill helst bara stanna, stelna. Det finns inga incitament för att lämna. Om du var här skulle du förstå. Men inte fan är du det och inte fan hör du av dig.

Audrey

CG,

Jag röker på balkongen och har bytt till cigariller bara för att provocera dig. Jag tänker att du står bredvid mig och säger att din grandmother som för övrigt var very fragile rökte cigariller. Sommaren är slut. Skatorna har blivit mycket prydliga och kulisserna är verkligen välgjorda nu för tiden. Jag känner mig lite som en del av kulisserna trots att jag i manus är leading lady. Du borde vara här. Inte för att jag saknar dig eller så, men den här produktionen är truly grand.

Sincerely

Audrey

Kära CG.

Det är höst igen. Vilket är precis som det ska. Jag hoppas verkligen att du har det bra. Jag antar att du hade hört av dig annars. Att du inte hör av dig borde betyda att du klarar dig utan mig, och vi kan även, för att ditt ego ska hålla sig på en anständig nivå, vid det här laget konstatera att jag klarar mig utan dig också. Fast det är ensamt i bland, men det vet du. Jag är så orolig för skatorna, CG. De ser inte ut att må bra. De har smutsiga magar och hål i fjäderdräkterna, som om det saknas små skatbitar här och där. Verkligheten har visat sig vara ganska vänlig sedan du for och den accepterar min frånvaro i bland. Med Fiktionen är det sämre. Jag vet inte vad jag har gjort för att förarga den, men den kommer inte som den brukade, jag vet inte om den surar eller spelar svårflörtad. Jag antar att det handlar för mycket om språkmaterialism, eller om jag helt enkelt har blivit för hårdhudad, för ignorant, för mycket radbrytningar.

Om det inte vore söndag i morgon hade jag gått och köpt mig en cigarr. En tjock.

Sincerely

(Audrey)

sjösättning

Här kommer jag att skriva lite andra saker ett tag. Det kommer att bli betydligt mindre konsekvent.

Kort inpass från verkligheten

Kära ni. Kanske skulle man börja med ett konventionellt "Hej", men ett "Kära ni" känns mer på sin plats. Kära ni. Jag tänkte bara, för att inga missförstånd ska föreligga, meddela att CG har flyttat ut. Det är egentligen inte någonting att sörja över, även om jag saknar honom emellanåt. Vi hade helt enkelt pratat färdigt (och dessutom har jag alltid skatorna). Jag har aldrig riktigt vetat vart CG-projektet skulle ta vägen, och framför allt hade jag aldrig trott att någon skulle hitta hit. Jag vet inte hur många ni är och har varit men det gläder mig att en del av er har lämnat spår efter sig. Det har gjort CGs existens ännu mer spännande.

CG har hela tiden varit ett projekt för min egens skull, och väldigt snabbt visade det sig att det inte tog den riktning jag från början trodde att det skulle ta. Och det vet jag väl fortfarande inte, egentligen. CG må flyttat ut, men han har alltid varit oberäknelig. Vad jag försöker säga är att jag inte vet om han kommer att komma tillbaka eller höra av sig, men jag lovar att jag hör av mig om det skulle inträffa. Några har efterfrågat materialet i ickevirtuell form. Detta är jag inte helt främmande för eftersom jag saknar CG en smula, men det kräver lite fundering och bearbetning av materialet. Men för tillfället behöver jag och CG helt enkelt en paus från varandra. Han behöver ägna sig åt Ladyfriend och jag behöver fundera på andra texter ett tag. Sedan vet man aldrig vad som händer. Ni vet ju hur det är med öppna slut.

Ödmjukast (vilket är en strålande högtravande avslutning, eller hur?)

Johanna