Det har blivit kallare. Jag och CG har burit in soffan från balkongen och givit bort den till välgörande ändamål. Balkongen har blivit en scen på vilken kvarterets skator spexar med min vissnande dahliaplanta. Snart kommer frosten att ha besegrat den fullständigt. Vi betraktar skatorna. Den vita himlen får det att se ut som om grannhuset bara är ritat på ett alldeles blankt papper. Verkligheten har aldrig varit skörare och påtagligare och jag och CG lever i fredlig samexistens.

-Har du tänkt på att det bara är när vi accepterar varandra utan förbehåll som vi inte har något att prata om? Har vi lyckats bygga ett skydd mot verklighetsstormen eller har det faktiskt klarnat upp?

-Det kanske bara är så att vi råkar befinna oss i orkanens mitt. Sträck ut handen så känner du stormen.

-Inte i dag. Det kan vara skönt att få njuta av lugnet i bland. Även om det bara är en chimär.

-Sant.

(PAUS)

-Eller så har vi stått så länge i blåsten att vi inte känner den längre. Tänk om vi har vant oss?

-Tänk inte på det, Darling. Det kan alltid blåsa hårdare. Antingen rasar lämuren, eller också vände vinden så att regnet börjar piska i ansiktet. Då lär vi bli varse.

På kvällen börjar det blåsa och skatorna försvinner från balkongen. Jag vet att naturalisterna hade fel. Vi saknar instrument för att mäta styrkan i verklighetsstormarna. Vi kan inte utfärda några prognoser och varningar. Vi kan bara klä på oss ordentligt och härda ut.

CG skruvar upp elementen. Det är förfärligt, fasansfullt kallt.