Nästan varenda dag den här veckan har jag fått vada in i lägenheten. När jag öppnar dörren rasar det ut brev i vackra krämfärgade kuvert som luktar svagt av exklusiv damparfym. de är inte adresserade till mig. de är till CG. Den massiva anhopningen av korrespondens tilltagit efter att jag stängt av min telefon. Något säger mig att kvantiteten är en direkt konsekvens av ensidig kommunikation. En dag kan jag inte längre hitta mina vantar bland alla bortglömda, oöppnade kuvert. Brevens eskalerande landhöjningar i hallen börjar bli ganska besvärande.

-CG, tycker du inte att det är dags att göra något åt alla de här breven nu?

-Relax, Darling. Hon tröttnar snart.

-Jag tror inte det. Kan du inte åtminstone flytta på dem? Jag kan inte hitta mina vantar.

-Sluta gnälla, Audrey. Du är bara avundsjuk.

-Jag heter inte Audrey och jag är inte alls avundsjuk. Vem vill ha en besatt förföljerska?

-Det är personer med den inställningen som blir besatta förföljerskor.

-Håll klaffen! Borde du inte börja öppna och läsa dem snart?

-Varför det? Jag vet ju ungefär vad som står i dem.

-I bland verkar du verkligen vara människofientlig.

På eftermiddagen cyklar jag ner till posten och öppnar en postbox i CGs namn. Jag väljer att ignorera kassörskans frågande blickar när hon läser personuppgifterna. Jag eftersänder alla breven till postboxen, men en svag doft av parfym dröjer sig kvar i hallen. Vantarna är fortfarande borta.

CG kommer inblåsandes framåt kvällen iförd en skrynklig, våt kavaj.

-Var är min post.

-I din postbox skulle jag tro.

-You're impossible, vet du det?

-Det är ditt fel i så fall.

-Varför har du blivit så snarstucken, Darling. Berätta!

-Finns inget att berätta. Här är nyckeln till postboxen, förresten.

-Den kan du behålla, Darling.

-Helvete, CG.

-Jaja Audrey, ge mig den då. Jag läser breven om du talar om varför du uppför dig som om dina strumpor var fulla av glasskärvor.

-Du kommer inte att läsa posten ändå. Förresten heter jag inte Audrey.

-I know, Audrey Darling...

(PAUS)

-Det blåser styv kuling mellan mina öron. Det är allt. Och jag kan inte hitta mina vantar.

-I see. Det förklarar saken.

-Du menar att du är nöjd med den förklaringen?

-I know you, Darling.

Det blåser styv kuling utanför fönstret också.