-Hello, Darling! Vad gör du?

-Inget.

-Joho, försök inte! Du tittar på en sentimental romantisk komedi!

-Mhmmm...

-Men kära du, gråter du?

-Kanske.

-Men var inte rädd Darling, det är bara på låtsas.

-Är det inte så man säger om skräckfilmer?

-Jo. Fast jag trodde att det här var ett skräckscenario för en emanciperad flicka som du.

-Du tror så mycket du.

-Okej. Varför gråter du då?

-För att någon har kommit på allt det här fina och kärleksfulla. Någon har tänkt att det finns hopp. Någon har kastat den berömda, nobelprisbelönta mänskliga ensamheten åt helvete och valt att glömma den och inte skämmas över att han eller hon var naiv nog att göra det. Dessutom har den här personen valt att förmedla det här hoppet. Någon har tagit ställning mot den iskalla ensamheten och skapat en flyktväg. Visserligen är det bara är en fristad på två ynkliga timmar, men det är två timmar där hoppet tillåts att existera. Det finns hopp. Det finns alltid hopp. Vi behöver bara vara naiva nog för att se det.

-Åh, Darling. Räck mig en näsduk.

-Du kan få tusen näsdukar om du vill.

-Tur att jag har dig.

En dörr öppnas

-Hej!

-Var har du hållit hus?

-Har du saknat mig?

-Klart jag har. Fast jag vet att du alltid kommer tillbaka.

-Hur vet du det?

-Jag bara vet.

-Du tror att du vet allting...

-Jag tror att du tror att jag tror att jag vet allting, men i själva verket klistrar du bara på mig de obehagliga vetanden du inte vill låtsas om att du vet om dig själv för då måste du ta tag i dem.

-Vad var det jag sade. Nu patroniserar du och tror att du sitter inne med en massa sanningar.

-Jag sade ju att jag bara tror.

-Men sättet du sade det på antydde att det var ett faktum.

-Har någon haft en jobbig dag.

-Någon har ett jobbigt huvud

(PAUS)

-Ladyfriend skickade ett brev.

-Jaha. Du får i alla fall brev. Allt jag får är raljanta diskussioner.

-Tro mig. Du skulle inte bli gladare av Ladyfriends brev.

-Ska jag tycka synd om dig nu?

-Nej. Men du kan få skruva upp elementen.

-De är maximalt uppskruvade.

-Fast jag ÄR glad att se dig.

-Du menar att jag är glad att se dig?

-Vem vet?

-Nu är vi där igen.

-Nej du. Vi är fortfarande hemma.

Vi sätter ut en skål müsli och tänder varsin cigarr.

-Där är han.

-Vem?

-Den tjocke skatan. Jag har inte sett honom på evigheter.

(PAUS)

-Tror du att Ladyfriend skulle gilla skatorna?

-You tell me. Jag tror i alla fall att hon skulle älska dem.

-Hon kanske skulle se det som en smula bakåtsrävande att fortsätta envisas med svartvitt.

-Jag tycker att det är mer klass på svarvitt.

-Point made.

-Tack.

-Te?

-Gärna.

-Welcome home, Darling! How was your day?

-Förfärlig. Det är som om alla trassliga nystan av maktstrukturer har fått ligga och mögla så länge att de upplösts till ett motbjudande klet som har givit hela världen sorgkanter.

-Du ser faktiskt lite hopsjunken ut. Gå och ta en dusch. Trassliga, mögliga maktstrukturer bekämpas bäst med tvål och borste.

-Kan du värma lite mat och koka en kanna te så länge?

-Gärna det. Ta god tid på dig.

-CG! Kom fort, skatorna är tillbaka!

-Det var som fan. Är du hemma? Var har du varit hela veckan?

-Sluta. Jag har ju varit hemma hela veckan och suttit fastkedjad vid västerländsk litterär kanon. Det är du som har varit borta.

-Du skrämmer mig, Darling. Jag har varit här hela tiden och inte sett röken av dig.

-Är vi något på spåren?

-Jag tror inte det. Slutsatser om sådana obegripligheter nosar man inte upp. Man snubblar över dem.

(PAUS)

-Vi borde fira skatorna på något sätt.

-Absolut.

Vi ställer ut en tallrik müsli på balkongen och drar fram soffan till första parkett. Det känns som en bra återförening.

Världen var svartvit och lätt grynig när vi steg upp. Igen. Det slog över i lördags och visar inga tecken på att gå över. Havregrynsgröt ser motbjudande ut i den färgskalan, men smakar som vanligt.

-CG, varför säger man att det är svartvitt? Egentligen är det ju i gråskala. Är det verkligen rätt att förenkla något på det viset?

-Har du inte lärt dig att det är för att det alltid är lättare att se saker i svartvitt?

-Jo. Men det ÄR ju inte det. Det är ju fel.

-Nu tycker jag att du är lite väl svartvit.

-Jag blir bara irriterad på den här grynigheten.

-Tell me about it. Man gnuggar sig i ögonen och tror att det ska försvinna, men då blir bara risporna efter dammkornen ännu djupare.

-Men är det jag som är grynig, eller är det filmen?

-Vet inte, Darling. Jag har aldrig förstått det.