Jag flydde med tåget till Linköping i fredags. På sista lappen jag lämnade krävde jag svar. Och städhjälp. "CG, jag är ett vrak och behöver hjälp. Snälla städa lite innan jag kommer hem för jag orkar inte. Jag orkar inte gå omkring och inte veta vem jag delar lägenhet med. Du tar för fan upp mer tankeverksamhet än Mrs Dalloway. Jag kan inte ha det på det viset. Har seminarium nästa vecka. Skärpning! Trevlig helg! /J"

Linköping var rätt ställe att fly till. Jag glömde CG så fort jag klev av tåget. På något sätt förlikad med tanken om att allt inte går att förklara. Tågresor kan ha den effekten. När jag kom hem i söndags såg lägenheten ut som om The RatPack hade levt där utan städerska i en dryg vecka. Tomma buteljer av diverse slag (mest champagne, jag vill aldrig mer se en flaska Bollinger efter de senaste två veckorna), ostronskal i vasken (luktade mindre gott) och en tung air av cigarrer i sovrummet. Jag vet inte riktigt varför jag inte brydde mig om röran. Kanske för att verkligheten äntligen började uppvisa vissa fiktivt orienterade drag och jag inte kunde låta bli att flyta med. Vem vill inte leva i en roman? Sedan CG gjort entré i mitt liv hade min tillvaros overklighetskvot ökat med ganska många enheter.

På söndagar äter jag middag med mina föräldrar. Alltså lämnade jag röran därhän och cyklade genom staden. Under den avslutande ostbrickan höll jag på att somna i Saint Aguren. Helgen, CG och den annalkande snurrade upp mig i någon slags frånvarande stämning; jag hade inte någon uppfattning över huvud taget om vad som faktiskt inträffat och vad som bara hänt i mott huvud.

När jag öppnade dörren satt han där. Jag har aldrig berömt mig av att vara en person som håller huvudet kallt. Jag drabbades av svimningskänslor. Håret var pomadablankt och han hade smokingskjorta med uppknuten fluga. Cigarrdoften vilade tung över rummet. Givetvis fick jag tunghäfta. Det enda jag fick ur mig var "Cary Grant! Helvete! Jag trodde att du var död". Jag önskade intensivt att jag hade hetat Katharine eller Audrey eller Ingrid i stället och haft ett manus och vetat vad jag skulle leverera för fyndiga repliker, men trots att verkligheten (återigen) plötsligt hade kidnappats av bisarr fiktion var jag fortfarande bara jag. "Sorry att jag gör dig besviken, Darling..." sade han och puffade lite på cigarren. Typiskt att han skulle få manus. Vi gick ut på balkongen och firade det historiska ögonblicket med en cigarr.

-Får man stanna över natten eller?

-När började du be om lov egentligen?

-Någon gång ska vara den första, Darling.

-Försök inte smickra mig, jag är inte din Darling.

-I know Darling...

-Jaja, klart du får. Men jag vill ha stora sängen!

-Innebär det att jag måste crash on the couch?

-Sova på soffan heter det. Jag har faktiskt en extrasäng.

-Fabulous!

Vi avslutade cigarrerna i tyst samförstånd och gick sedan ner i förrådet och tog upp extrasängen. De enda rena lakanen jag kunde prestera var de med mumintrollen på. De fick duga. Cary Grant i Muminlakan. Hans reaktion var sparsam: "Moomincharacters. How bizarre!" På något sätt gjorde det mig lite bättre till mods. Att det här osannolika söndagsmötet inte bara var konstigt för mig.

I morse var extrasängen hopfälld och lakanen låg prydligt vikta på soffan. Jag kunde inte hitta någon lapp, men termosen var fylld med varmt kaffe.

Jag gick och väntade hela helgen på ett livstecken från CG. Inte ens en cigarrfimp dök upp. Jag städade hela lägenheten med kirurgisk noggrannhet, hela tiden med en slags torktumlarkänsla i maggropen. Kom hem med en gammal vän och hjärtat i halsgropen på lördag natt och fann lägenheten ekande tom. Spenderade nästan hela söndagen hemifrån i förhoppningen att han skulle ha hunnit förbi. Jag hade till och med lagt en lapp där jag helt fruktansvärt frikostigt erbjöd honom gårdagens hyggligt lyckade pastarest. När jag hade promenerat nästan hela vägen till busshållplatsen kom jag på bättre tankar. Jag visste ju ingenting om CG. Kanske hade jag inbillat mig alltihop, och om jag inte hade gjort det borde jag verkligen inte vara så tillmötesgående mot en så uppenbart tjockskallig person. Jag erkände min nya besatthet för mig själv, gick hem igen, rev sönder lappen, fryste in pastan och tog nästa buss i stället.

På måndag morgon skrev jag en lapp i ett utslag av fruktansvärt bristande självdisciplin och dessutom under starkt tidspress. Jag har alltid varit alldeles för benägen på TÄNK OM. "Tog fram ett hembakat bröd. Ligger överst i skafferiet. Ha en bra dag. /J" Tänk om han hade flyttat ut? Skulle jag sakna honom då? Efter en vecka hade jag liksom vant mig vid Dior Pour Homme i badrummet. Jag oroade mig givetvis i onödan. På gårdagens lappar stod det "Darling trodde du verkligen att jag skulle lämna dig? /CG" och "Tack för frukosten!" Jag står inte ut med folk som tror att de kan göra intryck på en bara för att de råkar vara hyggligt goda människokännare och gissar rätt i bland. I morse lade jag därför en lapp med den strålande koncisa formuleringen "Jag är fortfarande inte din Darling /J", vilket parerades med "I know Darling xxx/CG" i eftermiddags.

CG driver mig till vansinne. Helgpendlar han?

Jag spenderade större delen av dagen med att vrida och vända på Robinson Crusoe tillsammans med några kursare. CG måste ha sovit hela dagen, för jag är säker på att jag bäddade innan jag gick hemifrån. Givetvis var guyéren slut. Jag har ingenting emot att dela lägenhet med någon, men då får vederbörande gärna vara lite respektfull men framförallt har hemlighetsmakeri alltid gjort mig en smula illamående. Först övervägde jag faktiskt att stanna hemma hela kvällen och vänta på att CG skulle dyka upp så att jag kunde konfrontera honom och be honom sova på gästsängen samt köpa en ny ost, men beslöt mig till slut för att skriva en Arg Lapp. Efter fem misslyckade versioner stannade jag vid "Hoppas osten smakade. Var snäll och bädda sängen. /J, PS. Jag är inte någon jävla Darling" och gick hemifrån. Så fort jag satt mig på bussen ångrade jag mig givetvis. Egentligen ger jag fan i osten. Jag vill bara veta vem CG är.

Åter hemma efter repetitionen fick jag en slags konstig känsla i magen när jag låste upp ytterdörren. En känsla av att han var hemma nu och att jag skulle ta honom på bar gärning med tassarna i syltburken, eller åtminstone på den sista snutten chokladkaka. Med hjärtat i halsgropen rusade jag upp för trapporna men tvekade med handen på dörrhandtaget. Tänk om han var full eller våldsam. Jag öppnade dörren och fann en tom lägenhet och en högst påtaglig parfymdoft. Dior Pour Homme. Flaskan stod kvar i badrummet. Sängen var oklanderligt bäddad, jag tor till och med att det var rena lakan. På bordet tronade tjugofyra pråliga röda rosor som såg synnerligen dyra och självgoda ut. På kortet stod "Sorry Darling. Sleep tight xxx/CG". Nu vet jag i alla fall precis vad han är för typ. En sådan som kallar sig gentleman men i själva verket bara bryr sig om sig själv. Han borde ju tänka på att rosor kanske ser tjusiga ut men sannerligen inte smakar så bra på en smörgås.

I går berättade jag för mamma och pappa om den mystiske CG. De hade tydligen inte släppt in någon. Vad som förvånade mig var att de inte var förvånade. Särskilt min mor har en fantastisk förmåga till oro över både det ena och det andra och mitt hem har trots allt invaderats av okända element. Jag har dagen åt att läsa vad jag föreställer mig är ungefär tusen sidor facklitteratur, men har haft ganska svårt att koncentrera mig. Till slut satte jag mig ner och listade några namn som skulle kunna ha CG som initial: Carl-Gustav (Har kungen varit i min lägenhet? Föga troligt. Han skulle väl underteckna med "Knugen") Conny Gravander (Låter som ett namn på en ungdomsbrottsling. Datorn fanns trots allt kvar. Kan inte stämma.) Carlos García (Lappen lutade dock mer åt svengelska än åt svanska.) Carola Gunnarsson (Är detta ett namn på någon som röker cigarrer?).

Hittade inga spår i går utöver ett oöppnat paket mjölk i kylen (standardmjölk) men i dag när jag kom hem från franskan stod en nästan full flaska Bollinger på matbordet. Den var dessutom fortfarande iskall, alltså kan jag inte missat CG med speciellt många minuter. Där låg en lapp också; "Darling, du behöver champagneglas. xxx /CG" Maken till arrogant jävel. Dessutom var halva biten Gruyére försvunnen. Jag som skyndade mig hem av rädsla för just detta. Nu har jag gömt Gruyéren under potatisen.

Jag kom hem efter skolan i dag, oerhört lättad över att det äntligen är måndag och öppnade balkongdörren för att vädra. Jag lyfte krukan med dahlior för att använda den som dörrstopp och upptäckte då två cigarrfimpar. Döm om min bestörta förvåning. Jag tror inte ens att jag känner någon som skulle röka två cigarrer åt gången. Inte nog med att någon faktiskt rökt på min balkong. Denna någon har dessutom försökt dölja det. Jag blev inte klokare av lappen på soffbordet heller, snarare tvärt om, där stod nämligen bara "Mjölken slut, köper ny på vägen hem. Enjoy din kväll! xxx/CG" Allting skrivet på ett blad utriven ur min gamla almanacka (vecka 15, 2009). Vem är CG? Har han(?) en egen nyckel eller har mamma och pappa släppt in honom(?)? Om det nu är CG som rökt cigarrer, varför har han då försökt dölja det? Vet han (?) inte att det går utmärkt att dricka sojamjölk? Ska jag bli rädd eller nöja mig med att vara upprörd?