Jag flydde med tåget till Linköping i fredags. På sista lappen jag lämnade krävde jag svar. Och städhjälp. "CG, jag är ett vrak och behöver hjälp. Snälla städa lite innan jag kommer hem för jag orkar inte. Jag orkar inte gå omkring och inte veta vem jag delar lägenhet med. Du tar för fan upp mer tankeverksamhet än Mrs Dalloway. Jag kan inte ha det på det viset. Har seminarium nästa vecka. Skärpning! Trevlig helg! /J"

Linköping var rätt ställe att fly till. Jag glömde CG så fort jag klev av tåget. På något sätt förlikad med tanken om att allt inte går att förklara. Tågresor kan ha den effekten. När jag kom hem i söndags såg lägenheten ut som om The RatPack hade levt där utan städerska i en dryg vecka. Tomma buteljer av diverse slag (mest champagne, jag vill aldrig mer se en flaska Bollinger efter de senaste två veckorna), ostronskal i vasken (luktade mindre gott) och en tung air av cigarrer i sovrummet. Jag vet inte riktigt varför jag inte brydde mig om röran. Kanske för att verkligheten äntligen började uppvisa vissa fiktivt orienterade drag och jag inte kunde låta bli att flyta med. Vem vill inte leva i en roman? Sedan CG gjort entré i mitt liv hade min tillvaros overklighetskvot ökat med ganska många enheter.

På söndagar äter jag middag med mina föräldrar. Alltså lämnade jag röran därhän och cyklade genom staden. Under den avslutande ostbrickan höll jag på att somna i Saint Aguren. Helgen, CG och den annalkande snurrade upp mig i någon slags frånvarande stämning; jag hade inte någon uppfattning över huvud taget om vad som faktiskt inträffat och vad som bara hänt i mott huvud.

När jag öppnade dörren satt han där. Jag har aldrig berömt mig av att vara en person som håller huvudet kallt. Jag drabbades av svimningskänslor. Håret var pomadablankt och han hade smokingskjorta med uppknuten fluga. Cigarrdoften vilade tung över rummet. Givetvis fick jag tunghäfta. Det enda jag fick ur mig var "Cary Grant! Helvete! Jag trodde att du var död". Jag önskade intensivt att jag hade hetat Katharine eller Audrey eller Ingrid i stället och haft ett manus och vetat vad jag skulle leverera för fyndiga repliker, men trots att verkligheten (återigen) plötsligt hade kidnappats av bisarr fiktion var jag fortfarande bara jag. "Sorry att jag gör dig besviken, Darling..." sade han och puffade lite på cigarren. Typiskt att han skulle få manus. Vi gick ut på balkongen och firade det historiska ögonblicket med en cigarr.

-Får man stanna över natten eller?

-När började du be om lov egentligen?

-Någon gång ska vara den första, Darling.

-Försök inte smickra mig, jag är inte din Darling.

-I know Darling...

-Jaja, klart du får. Men jag vill ha stora sängen!

-Innebär det att jag måste crash on the couch?

-Sova på soffan heter det. Jag har faktiskt en extrasäng.

-Fabulous!

Vi avslutade cigarrerna i tyst samförstånd och gick sedan ner i förrådet och tog upp extrasängen. De enda rena lakanen jag kunde prestera var de med mumintrollen på. De fick duga. Cary Grant i Muminlakan. Hans reaktion var sparsam: "Moomincharacters. How bizarre!" På något sätt gjorde det mig lite bättre till mods. Att det här osannolika söndagsmötet inte bara var konstigt för mig.

I morse var extrasängen hopfälld och lakanen låg prydligt vikta på soffan. Jag kunde inte hitta någon lapp, men termosen var fylld med varmt kaffe.