-Hello, Darling! Vad gör du?

-Inget.

-Joho, försök inte! Du tittar på en sentimental romantisk komedi!

-Mhmmm...

-Men kära du, gråter du?

-Kanske.

-Men var inte rädd Darling, det är bara på låtsas.

-Är det inte så man säger om skräckfilmer?

-Jo. Fast jag trodde att det här var ett skräckscenario för en emanciperad flicka som du.

-Du tror så mycket du.

-Okej. Varför gråter du då?

-För att någon har kommit på allt det här fina och kärleksfulla. Någon har tänkt att det finns hopp. Någon har kastat den berömda, nobelprisbelönta mänskliga ensamheten åt helvete och valt att glömma den och inte skämmas över att han eller hon var naiv nog att göra det. Dessutom har den här personen valt att förmedla det här hoppet. Någon har tagit ställning mot den iskalla ensamheten och skapat en flyktväg. Visserligen är det bara är en fristad på två ynkliga timmar, men det är två timmar där hoppet tillåts att existera. Det finns hopp. Det finns alltid hopp. Vi behöver bara vara naiva nog för att se det.

-Åh, Darling. Räck mig en näsduk.

-Du kan få tusen näsdukar om du vill.

-Tur att jag har dig.