-Är du vaken!? At this hour... Har inte du school i morgon?

CG kom hem och luktade svett och cigarr. Halv tre en söndagnatt.

-Även om det inte ser ut så är jag vuxen nu. Förresten läser jag på filfack. Då har man bara sporadiska föreläsningar och resten av tiden måste man på egen hand fundera ut en massa smarta saker att kasta ur sig på seminarierna.

-Så det är det du gör nu? Funderar ut smarta saker.

-Ser du inte det?

(PAUS)

-You should learn to relax, Darling.

-Jag vet.

-Du vet visst allt du.

-Nej, hade jag vetat allt hade jag inte suttit här halv tre på natten och pratat med dig. Finns du ens på riktigt?

-Of course, Darling. Jag finns här för dig.

-Och det är jag oerhört tacksam för. Ska vi ha en kopp te.

-Om du dricker mer te i dag så kommer du att turn british.

-Man kan ju alltid hoppas.

(PAUS)

-So really, Darling. Vad är det som håller dig vaken?

-Det gamla vanliga. Vardagens brist på relevans. Tillvarons olidliga konsekvens, inkonsekvensernas fruktlösa kamp för dominans. The perishable hours of life. Helvete CG. Jag tror att vi umgås för mycket. Nu börjar jag också bryta.

-Det är okej, Darling. Inkonsekvenserna skapar små underbara fickor av meningslösheter.

-Och om man gräver tillräckligt djupt i dem hittar man kanske kastanjer att krama när det är konsekvensen som har övertaget.

-Exactly. Ska vi invänta soluppgången i sällskap med några cigarrer?

-Gärna det. Hjälp mig att bära ut soffan på balkongen.