Kort inpass från verkligheten

Kära ni. Kanske skulle man börja med ett konventionellt "Hej", men ett "Kära ni" känns mer på sin plats. Kära ni. Jag tänkte bara, för att inga missförstånd ska föreligga, meddela att CG har flyttat ut. Det är egentligen inte någonting att sörja över, även om jag saknar honom emellanåt. Vi hade helt enkelt pratat färdigt (och dessutom har jag alltid skatorna). Jag har aldrig riktigt vetat vart CG-projektet skulle ta vägen, och framför allt hade jag aldrig trott att någon skulle hitta hit. Jag vet inte hur många ni är och har varit men det gläder mig att en del av er har lämnat spår efter sig. Det har gjort CGs existens ännu mer spännande.

CG har hela tiden varit ett projekt för min egens skull, och väldigt snabbt visade det sig att det inte tog den riktning jag från början trodde att det skulle ta. Och det vet jag väl fortfarande inte, egentligen. CG må flyttat ut, men han har alltid varit oberäknelig. Vad jag försöker säga är att jag inte vet om han kommer att komma tillbaka eller höra av sig, men jag lovar att jag hör av mig om det skulle inträffa. Några har efterfrågat materialet i ickevirtuell form. Detta är jag inte helt främmande för eftersom jag saknar CG en smula, men det kräver lite fundering och bearbetning av materialet. Men för tillfället behöver jag och CG helt enkelt en paus från varandra. Han behöver ägna sig åt Ladyfriend och jag behöver fundera på andra texter ett tag. Sedan vet man aldrig vad som händer. Ni vet ju hur det är med öppna slut.

Ödmjukast (vilket är en strålande högtravande avslutning, eller hur?)

Johanna

-Welcome home, Darling.

-Tack. Ooooh rosor! Är de till mig?

-Ja. Actually.

-Slut fjäska. Det är ju bara måndag.

-Måndag är väl inte så bara.

-Vad sysslar du med egentligen?

-Vad ser det ut som? Packar så klart.

-Jaha. Det var en ordentlig packning.

-Ja. Jag föredrar att resa ordentligt packad.

-Mycket lustigt. Så vart ska du? Hur länge blir du borta.

-Away, bara.

(PAUS)

-Away som i Away away?

-Just away.

-Det är dags alltså.

-Det verkar så. Du har nya håll att storma på och jag känner mig lite vidareblåst.

-Jag antar att du har rätt som vanligt.

-Men även om man vet att man hamnar här känns det lite konstigt när det är på riktigt...

-Jag trodde att det inte spelade så stor roll vad som är på riktigt och vad som inte är det. Vi är ju trots allt oss

-Vi är alltid oss. Du klarar Oss själv nu, tror jag. Jag skulle säga att we'll always have Paris, men det är Humphreys replik...

-Men tänk om jag inte gör det? Vad ska jag göra? Paris är kanske hundra mil bort...

-Du har ju egentligen lärt dig det där med att inte tänka Om.

-Fan CG. Men jag då?

-Du är better off i verkligheten. Förresten finns det viktigare pronomen än Jag och Du.

-Ja. Egentligen har det ju alltid varit vi och Vi var egentligen färdiga för länge sedan.

-Ja. egentligen.

-Men kommer vi att ses igen? Det vore så fasansfullt sorgligt om vi inte skulle göra det.

-Det tänker jag inte tala om. Du sade ju själv att ett öppet slut är det lyckligaste slutet.

-Är det här ett öppet slut då?

-Det vet jag inte, Darling.

(PAUS)

-Det är så himla konstigt. Jag trodde att jag skulle ha så himla mycket att säga nu, men jag kommer inte på ett enda dugg.

-Det är därför det är dags för uppbrott. Vi har sagt allt vi skulle säga, och det är inte så illa. Vi hade inte befunnit oss här om vi inte hade sagt allt som är viktigt.

-Men det är ändå lite sorgesamt.

-Eller mycket.

-Vart ska du egentligen?

-Probably Monaco. Klimatet här får mig att känna mig lite urtvättad.

-Och Ladyfriend?

-Hon följer med.

-Bra. Då blir det ett lyckligt slut i alla fall.

-Vad sade vi om lyckliga slut?

-Jaja. Packa färdigt nu.

(PAUS)

-Du.

-Ja.

-Jag kan gå ut en stund så kan du gå medan jag är borta. Det skulle kännas som ett bra slut.

-Fast ett öppet slut.

-Ja precis.

-Don't cry, Darling. Du har alltid skatorna.

-Det hoppas jag verkligen. Hej så länge.

-Adieu.

Jag promenerar tills jag tror att jag ska falla ihop och när jag kommer hem igen har jag tusen mil kvar i fötterna. Det luktar cigarrök och rosor i lägenheten och det är bara måndag. Och sedan blir det tisdag. En tisdag kan vara en bra början. Från balkongen ser jag tisdagen komma brakandes över Kemicentrum och med den kommer skatorna. De är fler än någonsin och när de lyfter från balkongen har de lämnat tusen små spår som är som ett hemligt meddelande jag inte behöver fundera över egentligen, för jag vet ju vad det står. Jag hostar cigarrök och jag tänker att det här är en sådan fasansfullt vacker början.

-Du är annorlunda nu, Darling.

-Hur då annorlunda? Jämfört med vad?

-Innan var du ungefär som en storm i en syltburk som bra rasade och rasade och inte hade någonstans att ta vägen och blåsa av sig, men nu är det som om någon har skruvat av locket på syltburken och släppt ut dig. Du kan blåsa vart du vill. Du kan bli starkare och starkare eller lugna ner dig och bar fläkta lite emellanåt. Dessutom har jag en känsla av att det någonstans står någon med vinden i ansiktet och vrålar åt dig att "Kom igen nu! Du är starkare än såhär."

-Ja. Så kanske det är.

-Så vem är det?

-Va? Vem?

-Personen som inte är rädd för stormiga dagar.

-Ditt påhitt skulle jag tro....

-Oh yes...