Någon skakar mig till vakenhet.
-Darling, jag mår inte så bra.
-Gå och lägg dig CG. Klockan är tusen. det blir nog bättre om du får sova lite.
-...inte alls bra faktiskt.
Jag sätter mig upp och tänder lampan.
-Herragud CG! Du är alldeles suddig i kanterna! Din vänstra axel är nästan genomskinlig!
-Bloody hell... Jag tänkte att det måste vara något sådant.
-Ta det lungt CG. vi fixar det här. Få inte panik nu. Jag ringer till akuten...
-Och vad skulle du säga till dem? att En filmstjärna de knappt har hört talas om håller på att blekna bort. By the way så är det du som har panik.
-Fan du har rätt. Vad ska vi göra?
-Du kan väl berätta en saga, Darling?
-SLUTA TRAMSA! Vi har faktiskt inte tid för sagor. Vi måste få dig frisk...
-Darling, jag tror att en saga skulle göra susen. Eller har du gått och trott att jag kan exponeras för hur mycket verklighet som helst utan att reagera negativt. Jag är faktiskt lika känslig för realiteter som du...
-Förlåt. det är klart. Vad ska det vara för saga?
-En med lyckligt slut. En sann saga.
-Borde inte det ha fel effekt. Jag trodde att det var eskapism som gällde.
-Verkligheten kan vara mer eskapistiskt än fiktionen emellanåt. Det borde du veta vid det här laget.
-Okej, okej. Bara du blir frisk. Jag ska bara tänka lite.
-Tänk inte för länge.
-Det var en gång en flicka som var övertygad om att sanningen fanns i texten. Hon spenderade därför större delen av sin vakna tid utforskandes subjekt och metaskikt och grävde efter sanningar med spadar byggda av flinthård grammatik och meningsbyggnad med förhoppningen att hon en dag skulle upptäcka Det Stora Temat, eller någonting annat livsviktigt. Ju mer hon läste och skres desto mer fick hon en känsla av att Detet blev flyktigare ju mer hon försökte fånga det. Fiktionen blev lika cynisk som verklihgeten och bokstäverna radade upp sig som små arga soldater i pappershögarna som växte och växte i hennes lägenhet.
En dag vaknade hon och visste inte var hon befann sig längre. Hon kände inte igen sin verklighet, men eftersom hon inte heller kände igen sin fiktion antog hon att det var en helt ny plats. Alla hennes vanliga vänner var där, men de verkade inte medvetna om att Alltet var fel. Flickan tänkte att det var bäst att inte säga att Allt var fel, för tänk om de skulle få panik och någonting hemsk skulle hända. Den nya platsen bredde ut sig dag efter dag och allting verkade så löjligt vardagligt. Hon gick till skolan, och drack te. Pratade i telefon och gick på fest.
En dag såg hon någon som stod och stirrade i en bilderbok i biblioteket. Han såg inte ut att vara en sådan som vanligtvis stirrade i bilderböcker. Eftersom situationen fortfarande kändes prekär bestämde hon sig för att prata med honom. Han kanske visste hur man tog sig vidare från den här konstiga platsen mellan fiktion och verklighet. Flickan frågade honom vad han läste. Han stirrade på henne i nästan tio sekunder innan han svarade att han var helt övertygad om att han fram till för två veckor sedan hade bott i den där bilderboken. Flickan tittade i boken. Mycket riktigt: På en bild fanns en tom säng. På nästa bild fanns en oäten frukost. På nästa bild steg människor av bussen och en cykel stod låst kvar vid hållplatsen. Något saknades helt klart.
På ett ögonblick de de bestämt sig för att tillsammans försöka ta sig vidare med hopp om att komma hem, eller åtminstone till ett ställe som inte kändes så mittemellan. Flickan och pojken spenderade det mesta av sin vakna tid tillsammans. De undersökte alla kartor i kommunens arkiv, läste om märkliga försvinnanden i gamla tidningar, ritade stora tankekartor på svarta tavlor och dokumenterade sin omgivning. Det var ett heltidsjobb och deras vänner såg mindre och mindre av dem.
De slutade märka att tiden gick. När löven började bli gula ordnade deras vänner en fest. Det verkade helt ologiskt och därför tänkte flickan och pojken att det var ett tecken. Festen snurrade på som fester brukade. Folk drack öl och dansade och kysste främmande människor i att allt vansinnigare tempo. Plötsligt slog en klocka två. Alla rummen var tomma innan det andra slaget hade klingat ut. En spöklik stämning spred sig i huset. "Nu!" tänkte flickan och de sprang ut genom ytterdörren. Där var det också fullständigt folktomt, det enda tecknet på att världen fortfarande levde var en flock kajor som cirklade kring trädtopparna. En storm drog dem i jackärmarna och pojken tittade på flickan och sade: "Nu!". Stormen svepte md dem genom staden. Timmarna staplades på varandra medan de blåste upp och ner för alla gator. De visste inte vad de letade efter, men de kände på sig att var det någon gång de skulle hitta det så var det den där natten. De kanske inte skulle få fler chanser. När solen började gå upp hade de kommit till tågstationen. Stormen började bedarra och de var helt utmattade, så de slog sig ner på en bänk. De tog varandras händer, men sade inget. Tiden höll på att rinna ut.
De hörde ett tåg närma sig. Det lät som ett myller av gråtande människor och tusentals regndroppar mot en tunn sommarjacka, men när det bromsade in vid perrongen såg de att det var ett vanligt tåg. Som vilket som helst. "Det här är mitt tåg." sade hon. Han nickade och kramade hennes hand och fem fingeravtryck etsade sig in i hennes handflata. Hon klev på och lämnade honom på perrongen, i stormen som kanske skulle bedarra snart.
Flickan klev av tåget och förstod att detta definitivt var verkligheten. Hon brände alla pappershögarna, för inget i dem var sant och den enda sanningen hon någonsin sett skulle förfalskas om den skrevs. Hon hatade sanningen för att den undvek hennes penna så skickligt. Konturerna kring hennes liv var plötsligt odiskutabla. Nästa morgon vaknade hon i sin egen säng av att vinden kastade sig vildsint mot fönstret. Utan strumpor, skor eller nycklar gick hon ut genom dörren. Där stod han. Och verkligheten stod som spön i backen, men sanningen var tryggt skyddad i subjektet.
-Om den sagan har ett uns av verklighet i sig vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
-Men du har skarpare konturer.
-...och det kan vi tacka din föråga att maskera verkligheten för... för den var väl sann?
-Det förtäljer inte historien. Vrider man verkligheten tillräckligt många varv blir den ändå oigenkännlig.
-Men slutet, Darling. Var det verkligen så lyckligt?
-Klart det var. Ett öppet slut är alltid det lyckligaste.
